hmmm....jag kommer ihåg när jag var lycklig. Det var jätte läskigt, jag gick runt och undrade när det skulle ta slut för det är ju orättvist om jag får gå runt och vara så här lycklig så länge tänkte jag. Tillslut vande jag mig, tror jag i alla fall, det var då det började smyga sig på mig. sakta men säkert utan att jag märkte ett dugg.
Jag trodde att jag mådde bra och att jag hade koll på hur mycket stress och press jag klarar av. Plötsligt som från ingenstans, droppen som fick bägaren att rinna över, så kom väggen. Den där väggen som alla medelålders arbetsnarkomaner går in i. Jag är 23, vad hände? jag hade ju koll...tydligen inte...sneaky sneaky och plötsligt är man deprimaread och har ångest. Hela min värld rasade framför ögonen på mig, tårarna rann, och jag satt i personalrummet på jobbet och undrade, vad gör jag nu. Vad är nästa steg när hela ens värld har rasat, ska man ringa nån eller?
- Hej...eeh jag gicl in i väggen nyss, vad gör jag nu?


Jag var hemma en vecka och jag trodde fortfarande att jag hade koll. Ja men en vecka det blir bra då hinner jag vila upp mig lite tänkte jag. Det blev värre, så läkaren sjukskrev mig två veckor till. Det blir ju bra två veckor är länge, då hinner jag verkligen ta det lungt och vila upp mig...NEJ FEL STOPP STANNA! efter dessa två veckor blev jag ändå inte bättre, det var då jag insåg att det var allvar och att jag inte hade någon koll alls, det var som att börja om på noll.

Jag skämdes nåt så otroligt, jag vågade inte gå i närheten av jobbet, tog omvägar för att slippa se det, gick med blicken fäst i marken så jag inte skulle träffa på någon som frågar hur man mår. Det kändes som alla på jobbet  tänkte att jag bara gick runt och var ledig och slappa medan de jobbade arslena av sig.

Jag tror det tog mig två veckor innan jag vågade berätta för mamma. Pappa har jag inte sagt någonting till och det kommer jag aldrig göra. Det går bara inte, men det är ett helt annat kapitel.

Nu orkar jag inte skriva mer om det här det får bli en annan gång...til next time